Och så var vi gifta (1/2)

Hej igen!

 

Vad snabbt tiden går, det känns som om det nyss var jul och semester. Tiden för vår bröllopsfest närmar sig också med stormsteg (iik) och jag (Nanne) vet inte om jag ska vara mera förskräckt eller ivrig. Lite bådadera, tror jag.

Under hösten har jag bott i Helsingfors och Fanny i Köpenhamn. Jag tror att det var ganska naturligt för oss att vi ville gifta oss i Danmark, delvis eftersom samkönade i Danmark FÅR gifta sig men också för att vi tänkte att det sku vara en rolig grej. Dessutom var det ett stooort pluss att Köpenhamns rådhus är helt otroligt fint (bildgoogla "rådhuset københavn" så får ni se!). 

Nu efteråt är vi väldigt glada att vi valde Köpenhamn och valde att ha en lite mindre fest (den stora blir ju som sagt senare i januari). Våra närmaste familjemedlemmar flög till Köpenhamn från Helsingfors, Prag och Paris (en till orsak att välja Köpenhamn, familjen är annars också utspridd över världen). Dessutom hade vi också bjudit in våra danska vänner. 

Jag visste ärligt sagt inte riktigt hur jag sku förhålla mig till vår vigsel. Hade satt så mycket energi på att planera januari-festen att jag nästan inte ens tänkt på att jag inom en snar framtid faktist sku vara gift, sådär officiellt. Ringde inga "omg, it's happening"-samtal till mina vänner och räknade inte dagar och timmar tills DET sku hända. I ärlighetens namn hade jag fyndat min klänning dagen före avresan till Danmark. Ringarna var också inhandlade bara några veckor före vigseln. Det var nästan som jag hajade till varje gång jag tittade i kalendern och det stod skrivet "3 december: Jag gifter mig!". 

På det hela var det mycket olikt mig att inte vara stressad. Inte ens dagen före var jag särskilt nervös. Jag och Fanny hade bestämt oss för att i bästa NanneochFanny-stil™ servera gästerna linssoppa, skumppa, öl och kladdkaka. Detta alltså efter själva ceremonin på rådhuset. Emmi, Fannys brudfrämma som också studerar medicin i Köpenhamn, hade bokat en festlokal på kollegiet hon bor på. Tillsammans med pojkvännen Johan hade hon dekorerat rummet jättefint och festligt (Emmi: utan dig sku vi inte ha klarat oss!). 

Dagen före vigseln tog alltså jag och Fanny en lådcykel (s.k. Christiania-cykel, alltså en cykel med en låda man kan transportera saker/öl/människor i) och handlade allt vi behövde inför festen. Alltså mest linser och alkohol. En gammal man tittade lite mysigt på oss och önskade god fest. Väl tillbaka på Fannys kollegium kokade vi en stoor linssoppa, bakade bröd och kaka. Efter det tog vi allt vårt pick och pack och cyklade med lådcykeln till festlokalen. Tror att jag under cykelfärden tänkte att "jaa, de här e så typiskt oss. Int alls glamoröst". Men också "De här e just rätt sätt att göra de på".

När vi kom till festplatsen hade vi en liten debriefing med Emmi och Johan. Fanny hittade även en gammal shotflaska i ett hörn. Före jag och Fanny pyste iväg tillbaka till Fannys kollegie tog vi alla en shot för att fira/sörja att det var Fannys och min sista kväll som "singlar".

Mina föräldrar bodde på samma kollegium som Fanny. Till all lycka finns där två helt okej gästrum man kan hyra. Och det bästa med allt är att det finns en bastu i tvättutrymmet! Jag och Fanny for naturligtvis till bastun just innan vi for och sova. Kändes bra att få med lite finsk tradition inför vigseln (Visserligen vet jag inte HUR exakt bastun är förknippad med bröllop. Men bröllopsbastu är ju ett begrepp?).

 

Om själva vigseln och hela dagen finns det så mycket att skriva (och bilder!) att vi tar det i nästa inlägg i stället. Puss på er!

 

 

 

 

 

 

Nanne
Publicerad 16.01.2017 kl. 21:37

Pre-bröllop honeymoon i Malesien

Förlåt igen för den långa pausen! Mycket har hänt sen förra inlägget: Fannys Norgepraktik tog slut (snyft, tycker vi som älskar Norge), vi tillbringade sommaren i Helsingfors och på hösten återvände Fanny till Danmark. Våra bröllopsplaner börjar också vara på det klara: den 3.12 gifter vi oss i Köpenhamn och i slutet av januari har vi vår bröllopsfest i Helsingfors. Mera om detta senare, vi lovar också posta ett eget inlägg om båda festerna.

Men, eftersom vi tycker om att göra saker på vårt eget sätt och dessutom i lite fel ordning så for vi på vår bröllopsresa före bröllopet. Så just när vädret blev sådär passligt slaskigt och mörkt tog vi vårt pick och pack och styrde kosan mot Malesien. Malesien är ju ett muslimskt land och homosexuella har föga förvånande inga rättigheter, bl.a. är analsex förbjudet. Som ett lesbiskt par som rest rätt så mycket i länder där det inte är okej att vara gay har vi vant oss vid att inte öppet visa att vi är ett par. Och ja, det är frustrerande. Det är helt otroligt jävla orättvist. Många bryr sig säkert inte om att vi är ett par, men eftersom vi inte är tankeläsare "tar vi inga risker". Såklart finns det finnar och danskar som inte tycker att det är okej att vara gay heller, men det känns inte som samma sak. Här har vi iallafall samma rättigheter (okej, nästan) och det är inte olagligt att vara homosexuell. Man kan säga "du har fel" till en homofob finne i Finland, i ens eget hemland. Det är inte helt samma sak att göra det till en malesier på sin semesterresa i Malesien. Eller?

Malesien blev vårt resemål av en slump: vi råkade hitta tur-returbiljetter för ynka 370€ med Turkish Airlines (som för övrigt är ett mycket bra flygbolag, vi fick till och med tofflor i economy class). Nackdelen med de billiga flygen var att vi skulle flyga på lite konstiga tider på dygnet: avgång kl 6 från Köpenhamn, sedan en 15 timmars mellanlandning i Istanbul och sedan vidare mot Kuala Lumpur kl 3 på natten... Men det gjorde ingenting, för att vi älskar ju Istanbul med dess vackra arkitektur, shishan, te och moskéer. 

Ett turkiskt morgonmål i Turkiet, nam!

 

Vackra Istanbul - vy från en bro. Som dessutom var fylld med fiskare á la Drumsö-bro (okej, kanske lite flera)

 

Shisha, nargile, waterpipe. Elma betyder äppel på turkiska.

 

Den blåa moskén.

 

En jättenaturlig vi-sover-i-flyget-bild.

 

Denna resa var menad att vara en semester, så vi skippade de sedvanliga 15h i buss på en bumpig väg och sova-i-en-fyraeuros-kanankoppi och oroa sig för bedbugs. Istället tog vi lyxigt ett flyg från Kuala Lumpur till semesterön Langkawi nära Thailands gräns. Langkawi är en väldigt lättillgänglig ö med allt en turist behöver: billig öl (Langkawi är taxfree-område, alltså är öl billigare än på Malesiska fastlandet), billigt att hyra skoter, bra vägar, fina stränder och passligt med både restauranger och små matstånd. Mycket lugnare än motsvarande öar i södra Thailand. En passlig plats att tillbringa en honeymoon, med andra ord.

När vi väntade på vårt flyg till Langkawi råkade vi sitta brevid ett australiensiskt par i 60-års åldern. De började glatt prata med oss och berättade att de varje år far på någonslags motorcykel-evenemang i Malesien och ofta i samband med det reser till Langkawi. I samma andetag berättade om hur härligt det var på Langkawi och hur billig alkoholen var. Det dröjde inte många ögonblick förrän vi bestämt oss för att följande morgon tillsammans hyra skotrar och utforska ön. En av dom bästa sakerna med att resa är just det här: man umgås med människor man aldrig annars skulle umgås med. Efter det första mötet med Hels och Pete (aussina) tillbringande vi nästan varje dag tillsammans med dem. Det visade sig att vi hade många gemensamma intressen: vi var vegetarianer, vi tyckte om öl (fast Hels föredrog vin), vi älskade att resa och göra saker (inte bara ligga på stranden, fast det också kan vara helt roligt). Faktum var att Pete var mycket aktivare än vi, han älskade att sporta och for t.ex. varje dag på cykelutfärd med sin mountainbike. Det kändes lite som att vara på en tour när vi var med dem: de visade oss runt på ön, de fixade en bra skoter till oss för ett bra pris, de visste var alla bra matställen fanns och var alla fina ställen fanns. Vi behövde inte tänka eller planera själv, allt bara fixade sig. Ibland gjorde vi också saker på egen hand, men oftast tillsammans med Hels och Pete. Så någon superromantisk vi-var-på-ett-fem-stjärnors-hotell-och-bara-myste-med-varandra-honeymoon var det inte frågan om. Med å andra sidan, det är inte vår stil annars heller.

Langkawi är en stor ö och som sagt, det finns mycket att göra. Först hade vi planerat att fara vidare till södra Thailand men när vi väl var på Langkawi ville vi inte lämna ön. Eftersom en bild säger mer än hundra ord (eller var det tusen?), så voilà: här lite mera bildbevis.

 

Chang och mjukishamstern som vi döpt till Barack. Nanne vann Barack i en spelhall i Tokyo. Barack har blivit vår resemaskot

Skumppa i solnedgången. This is the honeymoon way

En riktig turist måste såklart ha en turist toppi! P.s. vad har starbucks med Langkawi att göra? Vet ej?

Utsikt från toppen av Langkawis högsta berg... Vi var där tre gånger. Två gånger körde vi upp med skoter och en gång vandrade vi upp genom djungeln. 

Turisten på den tysta delen av Langkawi på en vacker strand. Inte så många andra turister i sikte, och inte en enda vattenskoter!!

Nyhet: Nanne hatar apor, Nanne tycker att de är onda varelser med sina gula ögon. Hels och Pete bad oss med på en båtutflykt i mangroven. På utflykten hoppade några apor i vår båt. Som tur hade vi inte mat med, för det skulle de onda varelserna ha stulit.

De första nätterna sov vi på ett hotell som hette Zackry Guesthouse (Hels trodde det hette Daiquiri Guesthouse. We wish) som vi för övrigt rekommenderar, det var ett mycket chilligt och bra budgetställe. Tre nätter sov vi dock på ett lite lyxigare ställe med swimmingpool. Har aldrig hänt tidigare och vi var lika ivriga som barnen som var på samma hotell.

Intiaani Joonas på djungeläventyr. Åt inga aphjärnor

Nanne utövar sin favoritsysselsättning

Nanne lessen: vår hjälm blev stulen och vi måste köpa en ny. Dessutom var vår sallad fullproppad med torkade räkor (inte lika gott som utan)

Det enda stället där man kan pussas i fred är på hotellet. Det enda stället där vi kan vara ett par är på hotellet. Hemma pussas vi öppet när vi är ute bland människor, och det blir ganska tungt i långa loppet att hela tiden låtsas som att vi bara är vänner/syskon/tvillingar/kusiner. Men vi får vara lyckliga över att ha blivit födda i Norden. Vi kan inte ens föreställa oss hur hemskt det skulle vara att måsta leva i skåpet hela livet

Glad turist igen i Kuala Lumpur. 30 grader varmt

En liten sötis i sin favoritbutik - Boost juicebar. //Nanne

Vår familj på tur. Barack glatt i sin ficka ;) (vi är just så konstiga som ni tror!)

 

Travel essentials: vad Fanny har i sitt handbaggage (plastpåse): Barack, Durianchoklad och ovulationstest! Allt du behöver för en bekväm 12 timmar lång flygresa

Fanny&Nanne
Publicerad 12.11.2016 kl. 14:21

Jakten på blodgasen

Ja, vad kan man säga annat än: förlåt för den långa pausen i bloggandet.

Kanske någon av denna bloggs två läsare är intresserad av att läsa vad jag (Fanny) gör som medicinstuderande när jag är på sjukhuset. Läkarstudierna är ju fördelade så att man har både teori och praktik (ja, tack och lov för er, kommande patienter…!) Just nu har jag en tre månader lång praktikperiod här i Trondis. Jag har alltså inga föreläsningar, utan chillar på sjukhuset alla dagarna.

Men vad gör man som studerande då? Det beror mycket på dagen. Några dagar gör man mycket och ser flera spännande saker, andra dagar känner man sig som en överflödig trasa. Det tyngsta med att vara studerande är att man ofta måste vara väldigt aktiv och gå fram till läkare och fråga om man får gå med dem idag, om man får göra en liten praktisk procedur, om man nu ska få ta emot en patient själv. Vissa läkare är bättre på att ta oss små medin i beaktande, men många andra är inte det. Och det är också helt förståeligt. De har ofta händerna fulla med saker som skall skötas, och har inte tid att lära en nybörjare i (för dem) kanske banalt lätta saker.

Idag har varit en relativt bra dag. Dagen började som alla andra dagar på ett sjukhus: med morgonmöte med alla avdelningens läkare samt en röntgenläkare som är specialiserad på att tolka röntgen/magnetröntgen/vad-som-helst-för-skanningsbilder. Och en kopp kaffe såklart.

En CT-bild på magen (datortomografi på svenska). På morgonmötet går man alltid igenom CT-bilder som tagits föregående dag.  Källa

Efter dagens morgonmöte blev jag ivägskickad till en patient för att få chansen att känna på en förstorad lever. Snabbt efter det kilade jag tillbaka till två andra läkare, som gick igenom en del av avdelningens patienter tillsammans med en sjukskötare. Jag läste lite om patienterna på datorn och lyssnade på vad de gamla och kloka sade. Sjuksköterskorna berättar om hur patienterna har mått under den senaste dagen, och om det har hänt något nytt. Läkarna skall kolla igenom patienternas medicin och se om dosen skall ändras/det behövs någon ny medicin/någon medicin inte behövs mera.

Efter att man haft mini-möte med sjuksköterskorna, går man i tur och ordning och hälsar på varje patient och undersöker dem om det är nödvändigt. Också små medicinstuderanden har chans att t.ex lyssna på lungor (hur låter det t.ex när man har lunginflammation?) och hjärta (hörs det något onormalt?), känna på magen, titta på sår (är de infekterade? är allt ok?) osv.

Hiss-selfie med n:te kaffekoppen

Efter patientrundan är det oftast dags för lite pappersarbete, så även idag. Man skall skriva en ny ”statusuppdatering” om varje patient man såg under rundan, och eventuellt beställa röntgenbilder, blodprover etc. Om någon patient blir utskriven från sjukhuset, skall man skriva en epikris (fancy läkarspråk för en text om varför patienten var inlagt på sjukhus, vad patienten har fått för behandling och vad som skall göras i framtiden). Jag skrev texter om några få patienter (endast de lättaste fallen) och drack lite mera kaffe. Så var det dags för lunchmöte med gratis lunch (och kaffe).

Fruktpaus

Kort efter lunchmötet gick jag till bottenvåningen för att se en bronkoskopi. Det är en undersökning där man med hjälp av en liten kamera undersöker lungorna. Kameran sitter i ändan av en slang, som förs in i lungorna genom munnen. Bilden från kameran visas live på en tv-skärm. Man gör detta t.ex för att se hur det ser ut inne i lungorna, eller om man vill ta en biopsi (en liten bit) för att undersöka bl.a. för cancer.

 

Jag var tillsammans med en snäll läkare idag, som försökte hitta en patient som jag kunde ta en blodgas på. Detta är ett blodprov som tas från en artär, alltså ett blodkärl som för blod bort från hjärtat ut till kroppen, och som sitter djupare inne än venerna, som är mera ytliga. Man tar blodgasen allt som oftast från handleden där man kan känna pulsen. Blodgas-blodprovet är alltså inte samma sorts blodprov som vi alla känner till, som tas från en ven (oftast från armvecket). När man tar en blodgas måste man sticka djupare och det är också lite obehagligare för patienten. Man gör detta alltså inte sådär bara, utan skall ha en orsak till det. Man tar en blodgas bl.a. för att analysera hur bra lungorna fungerar. Detta kan man inte se från ett vanligt blodprov som är taget från en ven.

Men tillbaka till jakten på blodgasen. Min snälla läkare försökte alltså hitta en patient åt mig som jag kunde ta en blodgas på. Jag vill gärna lära mig detta nu medan jag ännu är studerande och har rätten att vara jättenubig.

I ett skede hade min läkare hittat en patient åt mig, men när jag glatt gick till patientens rum, var hen försvunnen. Efter en liten utredning kom det fram att patientens blodprov redan hade tagits på annat håll i sjukhuset (där patienten också befann sig nu).

Snopet måste jag lägga nålarna tillbaka och vänta på nästa tillfälle. Det är inte lätt att sticka i folk (och träffa rätt), speciellt inte för en sånhär klumpeduns som jag. Man får alltid vara med nålen i högsta hugg på jakt efter någon att sticka i (i mitt fall oftast en annan medicinstuderande). Känslan när det lyckas är bara så fantastisk. Det gör varje medicinstudent väldigt glad.

Till all lycka uppstod en ny möjlighet att ta en blodgas senare på eftermiddagen. Och det lyckades!! Två gånger!! Hurra hurra hurra!! (Orsaken till att jag är så ivrig på att lära mig detta är att det hör till läkarnas grundskills att kunna ta en blodgas)

Käsidesi- kaiken A&O

 

Under min praktik har jag också hunnit ta emot patienter i akutmottagningen (inte akut-akut - det kallas för trauma, och dessa patienter mottas av ett trauma-team, inte av en nubig studerande), ta emot nya patienter som anlänt till avdelningen, sett på operationer, assisterat i operationer (a.k.a. klippt i trådar och hållit i vissa instrument så att kirurgen har haft fri tillgång till det opererade området), varit på poliklinik med en specialläkare och fått undersöka patienter där (patienter som har något specifikt problem som kräver att de följs hos en specialist).

Dessutom har jag skrivit i patienternas journaler, som inte så lätt som det låter. Man skall veta vad som är det viktigaste, vad man skall skriva, vad andra vill veta om patienten, vilka test och bilder som skall beställas etc, och allt skall vara på bra läkarspråk (på norska, tack google translate!)

För att inte göra inlägget ännu längre och tråkigare så säger jag bara hej då nu. P.s det snöar i här i Trondis.

Fanny
Publicerad 21.04.2016 kl. 23:59

Ölralli till Systemet

Jag tycker om öl. Öl är ändå allt för dyrt i norska affärer, och därför bestämde jag och mina kämppisar oss för att åka på en gratis shoppingtur till Sverige för att handla i Systembolaget. Det finns nämligen ett bussbolag här i Trondis som ordnar gratis busstransport till Coop-supermarketen på svenska sidan (som ligger 100km från Trondheim centrum).

Utflykten var en längre process än man omedelbart skulle tro. Det hela börjar med att man skall upprätta ett användarkonto via Systembolagets hemsidor. Efter det skall man beställa all den alkohol man vill ha via nätet. Efter 3-4 arbetsdagars väntetid levereras alkoholen till Coop-butiken i Sverige. Orsaken till att man måste beställa i förväg är att det inte finns en fysisk Systembolaget-affär dit bussen åker. Coop fungerar bara som en leverantör & betalningsstation för drickorna.

Beställer öl!

Att handla på Systembolaget via nätet var en av de skönaste nätshoppingsupplevelserna som jag har haft. Man bläddrade glatt igenom den lååånga listan av öl, och klickade ivrigt iväg diverse ölsorter som man aldrig hört om förut i sin elektroniska kundvagn. Sedan gick man till ”kassan” och klickade ”beställ”. Så skulle man bara vänta på att ölen skulle befinna sig i butiken!

Jag var intresserad att se hurdana människor som skulle vara med oss på bussen. Som förväntat fanns det en del pensionärer, men också en hel hög personer som på ett politiskt korrekt sätt kanske skulle kunna beskrivas som en norsk arbetarklass i mogen medelålder. Och så vi, alltså några utländska studeranden.

När bussen efter nästan två timmars körning genom grått duggregn stannade vid affären, vaknade plötsligt alla till. Folk trängdes och skuffades och försökte alla vara först ute från bussen. Det kändes nästan inte som att vi skulle ha varit i Norge (alltså Sverige), utan lite mera som Kina (där folk också alltid panikerar över vem som ska få vara ute från ett färdmedel först).

När vi äntligen kom ut ur bussen som en del av de sista, klarnade det för oss varför folk hade haft så bråttom ut. Hela busslasten med folk stod nu inne i Coop och köade till Systembolagets disk för att betala och hämta sin keitto-beställning. Några män med stor ölmage försökte gå före mig i kön. Jag blir så irriterad på män som tror att de kan trampa på mig som om jag var en marshmallow bara för att jag är en ung kvinna.

Lite ängslig i alkoholkön

Köandet tog sin lilla tid (nästan en timme…), men till sist fick vi vår beställning. Efter att vi fått beställningen, hade vi ca 20 minuter på oss att handla i själva affären. Vi rusade mellan hyllorna som yra höns och försökte hitta varor som var billigare här än i Norge. Sedan rusade vi snabbt till kassan och vidare in i bussen. Vi hann som tur i sista stund!

Sex timmar efter att vi startat från Trondheim var vi äntligen hemma igen. Det var en väldigt intensiv shoppingresa och jag var alldeles slut då vi kom hem. Jag tror inte att vi gör det igen, men jag kan rekommendera det som en engångsupplevelse.  

Fanny
Publicerad 23.03.2016 kl. 23:30

Den stora ködagen

Påsken närmar sig, vilket betyder att Nanne, Heidi och Jack snart kommer på besök till Trondheim! Äntligen!! För att inte göra semestern allt för dyr, har jag släppt pihi-Fanny lös och tagit en dag ledigt från praktiken. Istället för att vandra omkring i en vit rock och försöka se smart ut, har jag använt dagen på att hitta de billigaste lösningarna på våra semesterplaner (pihi-Fannys speciella kompetensområde)

Den glada morgonmänniskan ivrig att ta itu med dagens program!

Universitetets sportklubb, som jag naturligtvis är medlem av, hyr ut stugor till ett väldigt billigt pris (typ gratis). Varje onsdag kl 8 öppnas bokningen av stugorna till den kommande veckan. För att boka en stuga skall man vara personligt på plats kl 8 i bokhandeln på campus. Nu är det ju snart påsklov, och många vill på en koselig tur ut i skogen och sedan övernatta i en skön koie (vad stugorna kallas på norsk). Jag ville verkligen få bokat en natt till oss i en av stugorna, och vaknade därför kl 6 för att vara utanför bokhandeln kl 6:30. Det var som tur bara två killar före mig i kön, och de skulle inte till den koie som jag hade planerat att boka.

Tiden gick snabbt i kön. Alla satt med sina datorer i famnen och ingen pratade med varandra. Detta är ju trots allt Skandinavien! Vi skall ju hålla vår privata lilla bubbla intakt även om vi sitter bredvid varandra och har alla samma mission. För övrigt var det verkligen tur att jag var i tid i kön, för att ungefär 10min efter mig kom en tjej i kön som ville boka samma stuga som jag. Jag var ändå före henne i kön så jag fick bokat min koie! Ha!

Morgonbussen

Dagens andra programpunkt var att få lånat två par skidor + monon från ett ställe som hyr ut sportredskap gratis. Jag ville vara helt säker på att få skidorna, så jag väntade utanför stället i en timme och blängde misstänksamt på de förbigående människorna, eftersom jag var rädd att de skulle vara skiduthyrnings-konkurrenter. Det var ändå först 10 minuter före stället öppnade som ett par dök upp och försökte (kanske utan att förstå det) gå in före mig. Jag pomppade upp snabbt som blixten och ställde mig framför dörren och mumlade på min finlandssvensk-dansk-norska något om ”skiutleie”. Paret förstod budskapet och tog deras plats i kön bakom mig. När vi kom in fick jag som tur det sista paret av 39:ans monon och de skidor jag ville ha. Perfekt!! På hemvägen upptäckte jag också att Coop Extra säljer kikärter för 20cent/burk, vilket gjorde eftermiddagen ännu bättre. Det är inte alls precis allt som är jätte dyrt i Norge. Man skall bara äta konserver och pasta och hålla sig långt borta från grönsaker, bröd, mjölk, ost etc så klarar man sig nog.

 

Dagens köande avslutades med en mindre lyckad säng-kö. Det är nämligen så att man i normala fall kan hyra gästsängar från ”aktivitetshuset” här i Moholt studentby. Det är en väldigt bra tjänst, eftersom sängarna här inte är så hemskt breda (hela 90cm!), så det kan bli lite trångt om man får flera gäster. Jag och Rasmus, en av mina kämppisar, gick ner till aktivitetshuset en timme före de skulle öppna, i hopp om att vi skulle vara de första och därmed få en säng. En timme gick helt bra trots att det var lite kallt. Vi var också de första i kön. När aktivitetshuset äntligen öppnade, meddelade de ändå oss att pga påsken lånar de inte ut madrasser! Jag var lite förbryllad, för att jag hade varit tre gånger under den senaste veckan och frågat dem om man kan låna en säng över påsken, och alla hade svarat att det går. Nu var det ändå inte möjligt. Surt. Vi återvände hem nedfrysta efter en timmes väntan ute i kylan.

Dagens kvällsmat bestod av knäckebröd och tonfisk, en rätt som numera blivit en klassiker i pihi-Fannys norska liv.

Det goda med att bo med en italiensk tjej: massa hemlagad italiensk mat!
Fanny
Publicerad 16.03.2016 kl. 23:45

De första veckorna i Trondheim

Hej och förlåt för den långa pausen! Från och med nu kommer det att publiceras flera inlägg här. Den kommande veckan skall jag (Fanny) bland annat på shoppingtur till det älskade Systembolaget i Sverige.  Ni får läsa mera om den spännande utflykten nästa vecka.

Livet som en liten nubig medicinstuderande är inte alltid lätt, speciellt då man inte kan språket ordentligt och kommer från ett annat system av medicinstudier (man har lite olika sätt att lära sakerna på i olika länder). De olika systemen gör att läkarna här i Norge inte alltid vet vad det är meningen att man skall lära sig och vad det är man redan kan. Det hänger ganska mycket på en själv att förklara vad man skall göra. Läkare på sjukhus tycks dessutom alltid ha bråttom, och har inte alltid tid att undervisa en ovetande liten studerande. De flesta är dock trevliga, de har bara mycket att göra hela tiden.

När man far för sent hemifrån...
 

Första dagen på sjukhuset gick jag omkring med en sekreterare och letade efter min kontaktperson. Sjuksköterskorna på avdelningen påstod att en person med min kontaktpersons namn inte ens existerar. Alla läkarna var dessutom på något annat håll på möte (läkare har alltid många möten: morgonmöte, röntgenmöte, komplikationsmöte osv…), så jag och sekreteraren fick bara snällt vänta på att de skulle komma tillbaka till avdelningen.  Vi stod i korridoren och svettades och pratade inte med varandra. Kanske det var pga kielimuuri. Till sist dök en del av läkarna upp för att hålla nästa möte, och sekreteraren kunde äntligen överlåta mig till dem. Många undrade varför jag hade valt att komma till just Trondheim, och en beskrev Trondheim som platt (de har tydligen inte varit i Danmark...). Senare på dagen tappade jag åter bort alla läkarna, och fick bara snällt vänta på att de skulle samlas på avdelningen igen för att hålla eftermiddagsmöte.

 

En fattig studerandes middag i Ikea

Jag har upptäckt några lustiga saker på sjukhuset. Det finns t.ex en ”piggstol” vid en av ingångarna. Det är inte meningen att man skall sitta på stolen, utan den är avsedd som fotstöd för att ta av sig sina ispiggar från skorna. Många mänskor har ispiggar för att gatorna här är väldigt hala, och Trondheim tycks inte se viktigheten i att salta vägarna ordentligt.

En annan intressant observation är att på sjukhuset här tycks man inte vara lika noga med handhygien som t.ex i Danmark. Här går läkarna omkring med klockor på händerna och ringar på fingrarna. Det skulle bli kalabalik om man skulle göra så i Danmark, eftersom det samlas mycket bakterier på huden under klockor och ringar (I Köpenhamn hålls vi ju också uppdaterade om de viktigaste handtvättningsmetoderna eftersom vi varje år skall bli godkända i Region Huvudstadens handhygientest. I testet skall man kunna svara på spännande frågor om t.ex hur en person skall sprita händerna efter att hen har slängt en sopsäck i avfallsrummet eller tagit en röntgenbild av en patient)

Till största delen har jag förstått vad läkarna och den andra personalen säger. Det finns dock vissa som jag inte förstår över huvud taget. Deras prat låter som ett grötigt mummel, och jag får gissa största delen av vad de säger. Jag har valt taktiken att alltid svara ja, men ibland kan det såklart leda till missförstånd. Det var t.ex en operationssjuksköterska som på en operation frågade mig om jag höll på att svimma (nej, det höll jag inte på), och jag svarade bara ja.  Då började alla skratta och sade att jag borde ha svarat nej…Hups!

Jag var också lite spänd på hur det skulle gå när jag skulle på operation med en av kirurgerna som har den grötigaste norskan. Det flesta av actionen gick lite förbi, men jag förstod som tur små kommandon som ”klipp” och ”håll” (vilket också var mina enda uppgifter). En succé alltså.

Solnedgång från mitt fönster

För övrigt har jag lärt mina kämppisar, en dansk, en tysk och en italiensk att skida flata. Det var söndag, solen sken från en klar himmel och det kryllade av hurtiga norrmän överallt. De hade packat med sig hela familjen från mummu till hund på tur. De minsta barnen satt i en ”fjellpulk”, alltså en pulka som föräldrarna drog på medan de själva skidade. Vi såg till och med kvinna med en släde som drogs av fem hundar. Jag kände mig som den Stora Skidläraren där bland alla norrmän på söndagstur.

Buss nr 10 till Bymarka, ett fjäll där man skidar flata

Svårt att hållas och stå i nedförsbacken

 

Det var allt för denna gång. Puss

 

Fanny
Publicerad 13.03.2016 kl. 15:31

Moholt studentby

Efter en kall vistelse i Tromsø återvände vi till Trondheim. Vi hade lämnat största delen av Fannys saker i en städskrubb i Mancaven i säkert förvar. Vi visste var husets hemliga nyckelgömma var, så vi kunde bara gå in och hämta sakerna utan desto större besvär. När vi anlände gjorde mancave-borna sig klara för åter igen en fest.

Eftersom google maps visade att det bara var 1,8 km från Mancaven till Fannys kämppä i stadsdelen Moholt, bestämde vi oss för att vi nog kan promenera och bära baggaget upp för backen till vår destination. Backen var brantare än vi trodde, och väskorna kändes ganska tunga. Det blev extra tungt att dra upp rullväskorna, för att vägen var full av snö och oplogad. Istället för att rulla glatt, fungerade rullväskorna som snöplogar. Det såg så roligt ut när Nanne kämpade upp för backen att Fanny började skratta så mycket att hon hade svårt att gå (vilket annors också var svårt pga den tunga rinkkan och den mindre rullväskan som Fanny drog på)

Vi anlände i ett tyst och öde Moholt. Fanny hade förberett sig på det värsta (som vanligt), och förväntade sig att hela kämppän skulle vara upp-och-ner och full med festande utisar. Detta var dock inte fallet. Istället hittade vi en ensam och sympatisk tysk kille som satt i en kal och tom lägenhet. Han hade varit ensam där de senaste två dagarna, och var väldigt glad för att se oss och få sällskap. Han var alltså också en utbytesstuderande och en av Fannys kämppisar.

Fannys fiiiina rum

Kargt kök

Lägenheten var tom, och det fanns varken täcke, dyna, tallrikar, bestick, kastruller eller något annat köksutstyr. Fanny hadde inte packat med sig något av ovanstående föremål. Till all lycka hade tysken haft med sig en liten kastrull, en stekpanna, två tallrikar och några andra saker till köket. Vi kunde alltså laga ett litet mål mat bestående av tonfisk, färdig pastasås och pasta, som är den billigaste maten vi hittills har kunnat komma på. Hela paketet kostar bara 1,8€. Det goda med maten var också att pastasåsburken kunde diskas och användas som dricksglas. Burken blev hushållets första glas, och fungerade även som kaffekopp!

Natten i Moholt blev inte särsklit skön, eftersom vi båda sov i en smal enpersons säng och delade en sovsäck som täcke (Fanny hade inte packat med ett täcke för att det förde för mycket plats)

Nästa dag traskade vi iväg till Fretex, som är norska frälsningsarméns second hand-butik. Här köpte Fanny allt hon kunde tänka sig behöva i köket för ett väldigt billigt pris. Fanny var väldigt nöjd, vilket hon alltid är då hon har sparat pengar.

När vi kom tillbaka till Moholt, hade en ny kämppis anlänt. Det råkade vara en annan medicinstuderande från Köpenhamn. Fanny hade kort pratat med honom innan resan. Nu skulle Fannys danska inte rosta under Norgevistelsen...

På söndag måste Nanne tyvärr lämna Trondheims kullar bakom sig och flyga tillbaka hem. Fanny blev ensam i Moholt med pojkvaskrarna.

Fanny&Nanne
Publicerad 29.02.2016 kl. 22:24

Tromsø

Vi tog en fyra dagars minisemester i semestern och flög ca 1000 km norrut till Tromsø. 

Utsikten just före vi landade i Tromsø

Tromsø är en liten stad som ligger på en ö. Det bästa med Tromsø är naturen. Det nästbästa med Tromsø var att ta en kaffe och en bulla i Mix-kiosken (tack för tipset), och det tredjebästa i Tromsø var att dricka Isbjørnsøl från världens nordligaste bryggeri Mack.

Tromsø

Nanne hade igen bokat en boplats åt oss via airbnb, och upplevelsen var väldigt annorlunda från mancaven. Denna gång bodde vi hos en gästfri och trevlig familj, men de hade vissa regler om att man inte fick röka, snusa eller dricka alkohol (möjligen för att de var troende och inte höll på med sådant själv). De hade en katt som sov i vessan. Vi själva sov i ett litet rum som var på vinden, man måste kliva upp för en brant trappa för att komma dit. Men det var väldigt mysigt med en vy över Tromsø.

Dagen efter ankomsten hade vi hyrt en bil från en privatperson via en sida som heter GoMore. Mycket billigare och smidigare än via en bilfirma, rekommenderar! Fanny var dock väldigt nervös inför Det Stora Mötet, dvs. mötet med bilens ägare. Denna ceremoniella stund då bilen skulle byta ägare var ett så stort stressmoment för Fanny att hon sov dåligt hela natten... Nå, bilägaren visade sig vara hur chillig som helst, också bilen var najs.

Nanne sjunger Aikuinen nainen i vår bil

Vi hade tyvärr vår vana trogen lite otur med vädret. Dagen då vi kom till Tromsø var det klart och solsken. Följande dag när vi skulle på sightseeing var det snöstorm. Eftersom vi nu hade hyrt bilen så körde vi ändå till ett ställe som hette Ullsfjord.

Vad vi såg i Ullsfjord.....

....hur det borde ha sett ut i Ullsfjord (Fotokredits)

Efter den fantastiska turen till Ullsfjord åkte vi tillbaka till Tromsø och besökte Polarmuséet. Nanne tyckte att det var jätte bra, men med lite för mycket fokus på jakt av söta djur (bl.a sälar och isbjörnar). Fanny började känna sig väldigt trött och dåsig efter första våningen (det fanns tre våningar), och satte sig på en stol för att vila och äta choklad. Nanne lyckades ändå få Fanny lite intresserad av Nansens polarexpedition. Link till den som är intresserad

 https://en.wikipedia.org/wiki/Nansen%27s_Fram_expedition

När vi kom hem drack vi lite öl i smyg och hoppades på att vi skulle ha bättre tur med vädret nästa dag. Och det hade vi! Vi körde till Sommarøya i strålande solsken och lyssnade på Chisus "Polaris" för fullt (Nanne tryckte i smyg på repeat).

https://www.youtube.com/watch?v=y-h18pQm6Qg

Byn på Sommarøya

Den sista dagen i Tromsø klättrade vi upp på en kulle, Storsteinen, med utsikt över staden. Kullen är typ 400m hög, alltså ett gigantiskt berg i Danmark (Danmarks högsta berg, Himmelbjerget, är 147m högt). Vi trodde först inte att vi skulle kunna komma upp på toppen pga snön, men som tur hade glada norrmän på tur trampat upp en stig som ledde hela vägen upp. På toppen var det kallt. Vi hade ändå en termos med té med oss. Det smakade varmt vatten. Inte ens teet fick oss att tina upp, och eftersom vi redan hade tappat känslan i både fingrar och tår, började vi färden ner från kullen. Vi använde en plastpåse som peffis och så rutchade vi tillbaka ner genom skogen.

Sista kvällen i Tromsø sov vi ännu hos en airbnb-typ. Det var en sympatisk studerande med en väldigt fin lägenhet. Fanny, som är van vid att leva i koppin, var väldigt avundsjuk. 

På fredagen var det dags att säga farväl till Tromsø, nyyyyyyyyyh

Fanny&Nanne
Publicerad 27.02.2016 kl. 19:11

Välkommen!

Det var så kiva att skriva blogg så vi bestämde oss för att fortsätta. Vi har ju inte tänkt sluta resa så varför sluta skriva? (Alltså, vi kommer nog att skriva om annat än resor också, typ.... studier.... bröllop. Ja, allt möjligt).

 

Fanny har flyttat till Trondheim för tre månader för att göra sin praktik här. Dramatiska kulturkrockar, vackra vyer och spännande sjukhusdrama utlovas (Fanny praktiserar på ett sjukhus). Förstod patienten Fannys svenska? Kommer Fanny att lära sig att äta norsk brunost? Vart ska man åka på söndagstur och var finns Trondheims koseligaste café?

 

Detta blogginlägg kommer att handla om en dryg vecka i februari när vi reste till Trondheim och Tromsö, bodde på airbnb, hyrde bil och såg många vackra berg (och en del moln). Enjoy!

 

Resan började med att vi kom från var sitt håll (Nanne från Helsingfors, Fanny från Köpenhamn) och träffades på Trondheims flygfält. Fannys resa hade redan innehållit ett stort spänningsmoment: hon hade två väskor med sig, och pga Norwegians, aka karjavankkuris, stränga regler om att incheckat baggagage bara får väga 20kg, måste hon proppa sitt handbaggage fullt med alla de tunga saker som inte kunde vara i kappsäcken. Handbaggaget vägde 22 kg och var allt för stort (tillåten vikt 10kg), men på ett mirakulöst vis lyckades det Fanny att få sin rinkka in i flyget och upp på hatthyllan utan att kabinpersonalen lade märke till väskans vikt och storlek. 

Efter mötet på Trondheims flygfält tog vi den dyraste flygbussen in till den ödsliga staden vars gator täcktes av brungrå is.

Nanne hade bokat ett rum via airbnb. Huset vi skulle bo i var ett stort trähus med tre våningar. Efter att vi hade konkat upp vårt (mest Fannys) baggage till tredje våningen, möttes vi av en halvnaken norrman som glatt hälsade oss välkomna. Vi insåg snabbt att vi hade kommit till en äkta norsk mancave som beboddes av minst sex (ibland fler) glada ingeniörstuderanden. Vi fick också höra att de två andra lägenheterna i huset tillhörde studeranden. Det var fredagkväll, vilket man inte kunde missa pga musiken som hördes från de andra lägenheterna. Vi hade kommit till en äkta keittomansion (=festhus). Som tur hade vi förutsett att något i denna stil skulle kunna hända, och hade därför packat öronproppar med oss. 

Nästa dag utforskade vi Trondheim, som var ganska öde men ändå en rätt söt stad. Nanne fick äntligen äta brunost igen efter flera års paus (Fanny var inte lika ivrig).

Trondheims domkyrka

Vi gick upp på en kulle varifrån vi kunde se hela staden. Tyvärr var det lite mulet. Dagens gladaste upptäckt var den billiga tonfisken, som bara kostade 50 cent per burk. Som förväntat var nästan allt annat väldigt dyrt, och till Fannys förtvivlan upptäckte vi också att det norska brödutbudet inte är särsklit bra. Det finns heller inget rågbröd....

Nanne uppe på en kulle i Trondheim

Uppe på en kulle i Trondheim

På kvällen fylldes vårt tillfälliga hem i mancaven med människor. Folk klampade in och ut genom dörren och hällde i sig alkohol i olika former. Alkohol på barer i Norge är superdyrt, så det är A&O att grunda ordentligt. Vi satt också med de andra i soffan och drack Tuborg som Fanny hade hämtat med från Danmark för att spara pengar. Alla var väldigt artiga och presenterade sig till oss. Det tycktes vara normalt att se okända människor i mancaven. Lite senare försvann typ alla samtidigt från mancaven för att fara på raveparty. Vi blev ensamma i soffan med vår öl. Efter en tid for vi och sova, bara för att väckas igen på natten av raveglada mancavebor som kom hem...

På söndagen var så gott som allt stängt i Trondheim. Vi hade sovit sent så vi hann inte åka iväg på en glad söndagstur (uttalas tyr) som vissa hurtiga norrmän (inte mancaveborna). Nyyh. Istället strosade vi omkring i Trondheim och utforskade hamnen. Vi satt också på Mcdonalds och drack kaffe i säkert tre timmar. På kvällen fick vi en lysande idé, nämligen att utforska Fannys kommande hem, den underbara stadsdelen MOHOLT (Moholt ligger en bit från centrum och vi hade också fått höra att alla utbyteselever bodde där). Vi hittade Fannys kommande hus. Dessutom upptäckte vi att det fanns ett aktivitetshus för studeranden i Moholt där man kunde spela spel och dricka kaffe för 5 kr. Fanny var nöjd och kände sig hemma. 

Hamnen

Trondheims hamn

 

Trondheims natt

Följande morgon tog vi flyget till Tromsö, mera om detta arktiska äventyr i nästa inlägg. Ha' det!

 

 

 

 

 

 

Fanny och Nanne
Publicerad 24.02.2016 kl. 23:04

 

Ett reseglatt par som tycker om karkki, god öl och att gosa. Du kan läsa om vår fem månader långa Asienresa här: mahapussi.blogspot.com

(för de oinvigda, magpåse = mahapussi = money belt)